BILDER & TEXTER

 

En kort historia om hur man inte eldar i kakelugn

Just nu är vi i färd med att iordningställa skolsalen i det allra mest misshandlade huset på det här gamla folkskoleområdet, det hus som en gång i tiden inrymde lågstadiet. Under flera år inrymde det här rummet även en innovativ (och fullständigt vanvettig) uppvärmningslösning: en golvvärmeansluten kakelugn. Den dåvarande ägaren hade kört in kopparrör i kakelugnens kanaler och sedan kopplat dessa kopparrör på utsidan av kakelugnen till trädgårdsslang som lagts ut på golvet vilket sedan täckts med spånskivor, plåtplattor och plastmatta. Systemet fylldes sedan med vatten och drevs av en pump som tidigare suttit obestämt var i en lastbil. Det som idag allra mest minner om denna uppvärmningsmetod (som vi helt demonterat) är den kvardröjande lukten av pommes frites från kakelugnen. Som bränsle användes nämligen ved men inte vilken ved som helst utan ved som först doppats i uttjänt frityrolja från traktens gatukök för att energivärdet skulle höjas. För att ytterligare underlätta uppvärmningen var väggen (liksom fönstren) som syns här på bilden helt täckt med frigolit.

31 december 2018

På väg till vår badplats

På väg till vår badplats kör vi förbi en liten fotbollsplan i ett brukssamhälle. Bruket är nedlagt men femmannaplanen finns fortfarande kvar även om målstolparna är rostiga. Gräset är dock alltid klippt trots att jag aldrig har sett någon på fotbollsplanen. Inte på femton år. Jag vet inte om det spelas några matcher där längre men håller det för högst osannolikt. Över planen hänger ledningar och i ledningarna hänger gamla industrilampor. Det är en bild av glesbygdens Sverige: en mer eller mindre övergiven fotbollsplan med elljusbelysning som aldrig skulle bli godkänd i dag. Jag vet inte om lyktorna fungerar men tanken finns där: att någon sen kväll tänds belysningen och planen återigen tas i bruk.


 

 

 

 

 

 

 

22 juli 2016

Rivningskula

Det finns ett ord som fyller mig med skräck och det är ordet rivningskula. Under sextio-, sjuttio- och åttiotalet i Göteborg dök det ofta upp olika sorters fordon utrustade med en tung, otäck stålkula som hängde i en kraftig kedja och sedan var det igång. Rivningskulan kompletterades alltid av en annan maskin utrustad med en stor grävskopa som åt sig in i husen efter att kulan slagit sönder den ena brandväggen efter den andra. Emellanåt blev det problem eftersom det var svårt att exakt bedöma kulans pendlande rörelser och det hände att den råkade krossa ett och annat som inte var tänkt att rivas. Eller som kanske ändå var tänkt att rivas även om det erforderliga tillståndet saknades. Jag hade hur som helst en vän som vaknade av att en sådan rivningskula fläkte upp väggen i hans sovrum och sedan for i en halvbåge över sängen och därefter ut igen genom ett gapande hål. Det tog många år innan han hämtade sig.
Och nu? Nu är det igång igen. Nu rivs allt fler av de hus som inte revs då. Med samma löjeväckande argument och samma mål som då: att bygga undermåligt så dyrt som möjligt med så dåliga material som möjligt. Det är besynnerligt, det brukar heta att det är alldeles för dyrt att bygga som förr, men att riva det som byggdes förr, det går bra, det är kostnadseffektivt.
Och då och då, även om rivningsmetoderna har förfinats, dyker den där vidriga tingesten upp igen: rivningskulan.

Foto: Dirk Wiesemann, Köln, Tyskland.
(Text 2016)

Svarta kuber på åkermark

Ajaj, idag var vi på besök i vad jag helst skulle vilja beskriva som en gigantisk kommerslada, i det här fallet en nyuppförd del av ett stort så kallat handelsområde utanför Skövde. En enorm betongkonstruktion uppdelad i tre butiker: i en butik såldes mat, i en butik el och data och i den tredje allt möjligt för den som vill göra allt möjligt.
Vi var inte ensamma. Vi var blott en bil av tusentals och hälsades välkomna av vakter som vinkade in oss till en ledig ficka på den asfalterade, före detta åker, där den enorma parkeringen återfanns. När vi klev ur bilen, slet vinden tag i oss och vi var tvungna att böja oss dubbla för att klara av att ta oss fram till den väldiga entrén. Men vi var förberedda på det där med vinden för vi är inga noviser, vi har varit på moderna handelsområden tidigare och vet att arkitekturen är utformad för att vinden ska få maximalt utrymme och svängrum och svepa in med oförminskad styrka på det att alla som lämnar sin bil genast ska söka skydd inne i den välkomnande värmen och söka tröst i extrapriser.
Men redan där tog det stopp. För där infann sig den där frågan om åkermark som förvandlas till obrukbar urban kommersiell köpenskapsyta. Och sedan, när vi tog några steg till, tog det stopp igen. För vad var det här? Egentligen? Vidrigt fula betonglador uppförda för att sälja varor så billigt som möjligt av personal med så lite betalt som möjligt för varor som fraktats så billigt som möjligt från fabriker på andra sidan jordklotet som tar så litet betalt som möjligt för att alls få sålt och ger sina arbetare så lite betalt som möjligt samtidigt som alla inblandade för dyra pengar anställer prfolk som ombesörjer att hela förfarandet framställs som lika med lyckan på denna jord.
Och just då, i det ögonblicket, träffade vi på en prisbelönt byggnadsvårdare, en man som annars helst står med bilan lite lätt höjd och filosoferar över hur stockar klövs på 1500-talet. Och sätter bilan i stocken först tre dagar senare.
Han såg helt förstörd ut. Han hälsade lätt generat. Vi hälsade lätt generat. Jag misstänker att vi såg lika översiggivna ut som han. Ingen av oss ville egentligen erkänna att vi var där vi var. Vi berättade för honom att det här var en vidrig plats. Han berättade för oss att det här var en vidrig plats. Och sedan stod vi och tittade på varandra en liten stund.
Sedan visste vi inte riktigt vad vi skulle säga.
För jag är övertygad om att ingen av oss ville vara där.
För vem vill stå mitt ute på en före detta åker och nästan blåsa bort? För att stadskärna efter stadskärna töms på småbutiker som ersätts av kommerslador med lågprisvaror medan kommunpolitikerna applåderar det ökande handelsflödet och handelsområdenas tillväxt.
Jag är uppvuxen i en stad. Min uppväxt definierades av det antal kvarter jag orkade gå. För min del innebar det området mellan Järntorget och Slottsskogen i Göteborg. Anledningen till att jag befann mig på den där blåsiga parkeringen var att jag skulle köpa en mutter. När jag var liten hade jag bara behövt gå till Kindstrands på Linnégatan vid Järntorget eller till Johanssons Järnhandel lite högre upp mot Slottsskogen. Då hade jag fått min mutter.
Men nu stod jag på en blåsig parkering utanför en butik som hade allt möjligt för den som vill göra allt möjligt.
Och de hade inte ens min mutter.

(30 oktober 2015)

Hus med anor

Mäklarannonser är på en och samma gång underhållande och tragisk läsning. Om vi bortser från korrekturfel (som naturligtvis kan ställa till det riktigt rejält) och alla förbluffande superlativer (som ställer till det ännu mer) har vi detta med ”anor”, som tycks ha blivit ett modeord på sistone. Vad betyder ”anor”? Kan ett hus ha ”anor”? Rent ordboksmässigt finns visserligen möjligheten, men det vanligaste är att det är människor som har anor, inte saker.
Men om vi struntar i det och finner oss i att hus visst har anor, hur ser då ett hus ”med anor från 1800-talet” ut? Jo, alla fönster är bytta, eldstäderna är borta, köket går helt i rostfritt, tegelpannorna är bytta mot plåt. Vad är det då som är 1800-tal? Jo, ”anorna”, de är från 1800-talet. Dessutom är det inte alls ovanligt att sådana här hus påstås ha den ”lantliga charmen” kvar och ”andas tidskänsla”. Är dessutom dörrarna utslängda och trägolven ersatta med klinkers och inbyggd golvvärme och planlösningen helt ändrad och huset utbyggt med ett garage och tillbyggt med en enorm veranda, heter det gärna att det är renoverat ”med bevarande av det gamla”.
Ordet ”anor” betyder alltså oerhört lite, i själva verket betyder det inget alls. Så därför presenterar jag här ett hus med anor från 1200-talet: betongmonstret från Kaliningrad som började byggas 1970 på den plats där Köningsbergs slott tidigare låg. Betongmonstret (eller ”Sovjeternas hus”) är egentligen bara ett tomt skal och många menar att monstret överhuvudtaget inte går att färdigställa. Men ”anor”, det har monstret.

Foto ("Dom sovetov kaliningrad") Vladimir Sedach

 

Ångesten förknippad med bruna handtag i plast

Ångesten förknippad med bruna handtag i plast har förföljt mig ända sedan jag under en period bodde i ett nybyggt hus i vad som gick under benämningen Nya Annedal i Göteborg. Nya Annedal ersatte området Annedal, ett trähusområde vid Linnéplatsen i Göteborg. Det gamla Annedal jämnades mer eller mindre med marken och ersattes av Nya Annedal, ett område som finns kvar än i dag och som för mig inte är något annat än den bruna plastens förlovade land. För i Nya Annedal gick allt i brun plast. Det var inte bara handtagen som var tillverkade i brun plast, utan även dörrfoder och golvlister. De där dörrfodren, som bestod av någon sorts kanalplast, kunde man dra ut från väggen och sedan släppa, vilket gav upphov till ett ljud som påminde om en linjal som slogs hårt mot en skolbänk.
För mig var detta den första mer genomgripande kontakten med de material som kännetecknade och tyvärr fortfarande kännetecknar en stor del av nybyggnationen i Sverige: betong, plastmattor, laminatparkett, spån- och gipsplattor och pappfyllda dörrar med förryckt fula och icke funktionella beslag.
Under min uppväxt och tonårstid i Göteborgs innerstad låg rivningsdammet tungt över staden. Det ena området efter det andra utplånades av rivningskulor och grävskopor: Annedal, övre och nedre Masthugget, stora delar av Haga, Skansberget och det som i stället uppfördes , ja, alltihop var lika fult som bruna handtag i plast.
Och visst är det en av förklaringarna till att jag så småningom lämnade Göteborg, att Göteborg i likhet med så många andra svenska städer förlorade och fortfarande förlorar det ena huset efter det andra som är värt att bevara till förmån för sådant som aldrig borde ha byggts.
Men för mig kom insikten att något var fullständigt fel första gången jag såg de där bruna plasthandtagen.

Vårtecken

Vårtecknen blir allt fler. Men alla vårtecken är inte lika roliga. För nu fylls brevlådorna av reklam som vi helst hade velat slippa. Nu är det dags att köpa möbler av ”polywood” eller ”aintwood”, med andra ord plastmöbler. Och det är dags att riva ut hundra år gamla, fullt fungerande och vackra fönster och ersätta dem med fönster av aluminium eller PVC eller vitlackerat trä (av icke definierad kvalitet). Garantin brukar ligga på femton år. Bara den sista veckan har vi fått tolv erbjudanden om att köpa plastmöbler och tre erbjudanden om att byta ut våra fönster från 1922.
Med andra ord är våren vanvettets tid. Nu planeras förstörelsen av ytterligare ett antal hus runtom i Sverige. Och ytterligare ett antal trädgårdar runtom i Sverige kommer snart att fyllas av plastmöbler, där tillverkarna av någon underlig anledning genom sitt namnval betonar just det som är frånvarande i materialet, alltså trä, som i den besynnerliga materialbeskrivningen ”aintwood”.
Nej, nu är det dags att plocka fram trädgårdsmöblerna för säsongen. Och de är av trä. Och snart är det dags att fortsätta kitta om fönstren. Och de är av trä. Och snart hundra år gamla. Och kärnfriska.
 

Julpromenad 2013

Och så plötsligt under julpromenaden mitt inne i skogen, ett övergivet hus. Vidöppen dörr. Två skorstenar som håller på att vittra bort. Övergivet sedan många, många år. Runtom fortfarande synliga ängar och hagar med kraftiga, vackert lagda skalmurar åt alla håll. Vägen hit går knappt att urskilja längre, enkupigt tegel som panna för panna ramlar ner från taket.

Alla tiders färg

När vi startade Gyllenhaks byggnadsvårdsbutik 2008 var den utlösande orsaken att ingen av färghandlarna i norra Skaraborg saluförde linoljefärg. Däremot saluförde de mer eller mindre mangrant ett antal lögner: linoljefärg gör att husen ruttnar, linoljefärg är farligt för hälsan, linoljefärg är en miljöfara, linoljefärg andas inte, linoljefärg är förbjudet, linoljefärg tillverkas inte längre, linoljefärg antänder husen. En av de bättre rövarhistorierna gick ut på att linoljefärg gärna exploderade om den kom i kontakt med balsamterpentin och att det var därför som inga av dessa produkter fick lov att säljas.
             Egentligen var det inte särskilt förvånande: i stort sett allt vi själva behövde för att restaurera vårt skolområde från 1920-talet visade sig vara omöjligt att få tag på i den moderna bygghandeln. Snart insåg vi att just detta i själva verket var en kvalitetsstämpel, eller omvänt, en uselhetsstämpel: det som kunde köpas i modern bygghandel var till större delen rent skräp, oavsett om det handlade om virke eller färg.
             Man kan uppfatta linoljans roll på olika vis. För somliga är linolja främst en historisk färg, en färg som mer än något annat är till för att återskapa en korrekt historisk färgsättning. I de flesta fallen åtföljs den medvetenheten om linoljans fördelar som färg, i några fall existerar inte den medvetenheten överhuvudtaget. Då kan det bli lite trist och vid fler än ett tillfälle har jag påmints om hur jag som ungt bokhandelsbiträde i Göteborg i början av 1980-talet ombads leta fram två meter oxblodsröda böcker till en kund för att bokryggarna skulle matcha en nyinköpt soffgrupp.
             Men för det stora flertalet är linoljefärg en färg som man väljer för dess egenskaper just som färg: att den vårdar träet, att den är ekologisk, att den går att underhålla, att den ger en vacker lyster och att den alla myter till trots är lätt att måla med.
             Att sälja linoljefärg i en byggnadsvårdsbutik är alltså på det stora hela en dröm. De flesta som målar med linoljefärg har fattat ett medvetet beslut och har lärt sig att använda färgen eller är mycket angelägna om att lära sig och vill ha råd.
             Med några få undantag. Dessa undantag inträffar då och då. Med mer eller mindre katastrofala följder som resultat. Dessa undantag utgörs av husägare som i god tro anlitar en målarfirma som inte behärskar linoljefärgsmåleri, men som inte desto mindre har åtagit sig uppdraget att exempelvis måla en husfasad eller ett kök. Dessa undantag får oss att slita vårt hår.
            Undantaget i sig brukar uppenbara sig i vår butik i form av en målare iförd reklamprydda kläder för någon av de större färgtillverkarna i landet. Han (för det är nästan alltid en han) säger att han kan måla med oljefärger för det har han gjort hela livet. Att linoljefärg inte är vad den petrokemiska färgindustrin kallar för oljefärg håller han med om så till vida att linoljefärg torkar mycket långsammare och oftast torkar den tydligen inte alls, men han kan måla med linoljefärg, punkt. Även om det brukar se för jävligt ut, tillägger han snabbt. Ser det för jävligt ut, undrar vi. Ja, säger han. Det blir alltid blåsor och färgen rinner och ja, den torkar aldrig.
             Det kan ha att göra med hur du målar, säger vi försynt. Att du målar för tjockt och inte låter färgen torka mellan strykningarna eller att du målar när det regnar eller i direkt solsken.
             Skit samma, säger han, jag kan måla.
             Det händer att vi vägrar att sälja färg till den här sortens målare för skulle han få med sig några färgburkar har det alltför ofta hänt att han ringer två dagar senare och säger att färgen inte täcker trots att han har målat fyra lager.
             Fyra lager! skriker han, och skiten täcker inte.
             Fyra lager på två dagar, undrar vi. Just det, säger han, och skiten täcker inte.
             Då kan färgen inte ha hunnit torka mellan strykningarna, säger vi.
             Här varierar svaren och målaren i fråga börjar oftast bli lite svävande. Färgen kan ha varit ”ganska torr” till ”tillräckligt torr” men rekordet hittills svarar en firma för som bestämt hävdade att man skulle måla ”vått i vått” och hade åstadkommit tre strykningar på en dag.
             Men som sagt, att sälja linoljefärg i en byggnadsvårdsbutik är för det mesta en dröm. Bara man då och då låter bli att sälja färg.

Ulf Gyllenhak

(Publicerad i Byggnadskultur 3.12)